Lost?

Fredagkväll, 1 April…ingen har varken försökt lura mig eller ens försökt bli lurad.   Ytterligare en dag på jobbet där folk bar vill hem och aldrig mer sätta sin fot inom de 4 väggarna nåt mer.  En obehaglig känsla av att folk totalt skiter i vad som sägs eller görs, men kämpar ändå på som pickande höns med tron att under 1 100 meter grus så kanske det finns ett korn att äta. En bekräftelse att man åtminstone ha att man försöker.

Denna veckan har jag fått stå vid maskin, som min naprapat och läkare nämnt att jag absolut inte ska göra. Men vad gör man inte när man en total blind människa i sin omgivning?   Iaf så tänkte jag ska jag nu få stå vid maskinen så ska jag fan visa dom.

Måndangen var vi ledig men redan under tisdagen kände jag att jag hade nåt på gång, dagen efter slog jag dagsrekordet redan vid lunch. Pulveriserade det gamla rekordet med 1025 från tidigare 768.  Veckan flyter på och idag, på en 4 dagars vecka, slår jag även veckorekordet med 2220 kg mot 2125.    Ett långt skinande finger mot de som hycklar och hånar mig.

Men får man nån cred, får man någon uppskattning eller som de tidigare rekordmakare har fått….en bilbiljett?   Näääää, för fan det var väl jag som gjorde så nån måtta får det väl vara.

 

Det andra stora som jag vill berätta var att jag har en diskussion med en kollega om hur jag agerar i vissa situationer.  Jag köpte en del han sa, men kände samtidigt obehag av det han tog fram som bevis. Det kändes inte helt rätt och i min värld uppmärksammade jag det inte så.   ”Jag är drivet och hjärnan i produktion”.   Efter en stund diskussion blev det direkt jobbigt och jag gick därifrån med gråten i halsen.

Jag känner igen tecknen, kan börja gråta för nästan vad som helst…fast 90% jobbrelaterat då.  Kom hem och fundera länge, fick ett överdrivet långt försök till förlåt med förklaringen att han verkligen inte vill att jag ska sluta.   Det är ungefär det enda jag tänker på just nu, ska jag orka vara kvar eller dra innan det blir värre?  Denna man lovar guld och gröna skogar som det låter nu, ska man vara kvar på ett företag som jag vet är hatat av mer än halva företaget, samt vars rykte sprider sig för varje dag?  Personer på så fel platser att de har skärt upp sådana sår som tar år att reparera?

Jag kommer gå på pappaledigt om en vecka, mer om den paniken i nästa del, men jag kommer följa med på jobbet vad som sker och har sagt att har det hänt några stora förändringar fram till semester, då är det bara ut som gäller.   Har redan börjat lägga ut krokar lite här och där.

 

Ok, pappaledig….i 5½ månad.  En vecka kvar på jobbet innan detta äventyr startar.   Jag var beredd, nu är jag det inte.  Vet inte riktigt var jag ska börja men känner mig enorm novis på detta uppdrag.    Både i att försöka lugna ner mig och konstatera att dagen går ut på att mata, ut och gå och potta.  Allt annat är vid sidan av.  Just nu är funderar jag mest över mitt humör eller hur mitt huvud ska orka när han frenetiskt skriker och det enda i världen som kan trösta är ett par tuttar. Det har jag ångest för redan!

Men det enda jag vill är att alla dessa farhågor som jag kanske onödigt målar upp, ska bara försvinna ner i det omedvetna och bara låta livet gå. När jag var sjukskriven 100% tidigare i år så kändes det fantastiskt att vara hemma och se hur han utvecklas och lära honom nya saker.

Det kommer gå bra, men som den anka jag ibland är så undrar jag över vart livet tar mig.  Just nu så vaknar pojken i rummet brevid så nu är det dit jag far. Gutår!

This entry was posted on fredag, april 1st, 2016 at 09:59 and is filed under Okategoriserat. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.

Leave a Reply