2019 då
Wow, sitter här en regnig januarikväll med en peroni jämte mig. Vilken tid jag har att skriva ikapp mig på. Jag tar min dag först! Börjat jobba efter 10 intensiva dagar hemma då jag tänker tillbaka på julafton som är enda stort hyckleri av rang. I ena ändan har de snackat skit om mig och mitt parti, snackat fördelningspolitik och allmänt jämrat sig. Och till jul skulle vi minska med julklappar och ditt och datt….men va tror vi hände då?
Samma visa som alltid, tidsoptimister, ingen som tänker att vi har småbarn som vi inte vill proppa fulla med socker så det kan vara uppe längre, mängder med julklappar och julmat 19.30 på kvällen….för en snart 4 åring. Sod Off! Sedan deras falska jävla leende när de får något som de förmodligen har tjatat så mycket om att det bara kräks över dom. Värst är M&P, att de inte skäms!
Ok, sen hemma några sköna dagar men med udda väder, gick nästan 2 veckor då det varann dag var nån/några minus och nästa nån/några plus. Jobbade 2 lugna härliga mellandagar, men när jag kom hem på fredagen innan nyår så lekte jag med Mo. Då jag skulle stå på händer slår jag först i bakfoten, när jag då skriker till är jag redan uppe, men släpper då vänsterarmen så jag faller ner pladask på vänster axel/skuldra. Familjen skrattar, Mo hoppar på mig men ju mer jag ligger kvar ju mer ont får jag. Gråten en stund senare fick bli väl, men vi slapp akuten. Det fick bli Heat och voltaren ist.
Men till den senaste tidens höjdpunkt så såg vi tillsammans en video igår av Micke G:son angående att skrika på sina barm. Den videon satt tyvärr väldigt rätt för stunden då Mo testar gränserna om och omigen. Men efter denna filmen som var 9 minuter lång var allt så självklart. Jag fick svar på en fråga jag inte riktigt har ställt till mig själv. Så idag när jag kom hem efter en resa för vi fyndat en ny barnstol var det en fröjd att komma hem. Det kändes i luften, kvällsmaten var trevlig och medans P & M2 gick och la sig så fixade jag och Mo vår trappa och sedan testade nya lampor och avslutade med att bygga lite lego. En fröjd, nu ska bara tanken påminnas!
Ja, tiden innan får jag ta en annan gång då min peroni är slut.
This entry was posted on måndag, januari 7th, 2019 at 10:26 and is filed under Okategoriserat. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.