Snart ett annat ”jobb”
Shit, vad jag behöver skriva av mig. Men lite som vanligt så gör man det lite för sällan och lite för sent för att minnas allt som hänt. Sen undrar jag ibland om hjärnan mest minns negativa scener ur livet eller så har det bara hänt en del skit det senaste för när jag nu försöker tänka ut nåt så hamnar jag tillbaka på gräl nr 2356 i ordningen med mina föräldrar.
Dessutom samma gräl som varit den senaste tiden som handlar om att de verkligen inte är hjälpsamma/vill leka med barnen när vi ses. Nu än en gång i stugan där vi endast hann vara 3 dygn tillsammans men det var upplagt för kaos direkt. De börjar som vanligt och bara berätta om sig själva och alla andra i familjen före att ens tänka på hur vi mår. Jag börjar mer och mer förstå att jag inte är en naturlig del av den här familjen. Kanske mitt eget val då jag har varit den som rest runt, bott och arbetat i andra länder och väntat med att skaffa barn, medans alla andra varit mer hemmastadda. Jag kan inte bestämma vem som gjort rätt val, men är sjukt nöjd med det jag åstadkommit i mitt liv hittintills. Men tillbaka till grälet då så jag får skriva av mig:
Som sagt så är dom än en gång mer intresserade i sina smartphones än att umgås med sina barnbarn (senare framstod det att det var så mycket jobb på vardera håll, vilket gör det ännu mer patetiskt att inte lägga undan det när man endast har 3 dagar semester tillsammans) och detta är något som jag kommenterat de senaste 2 åren när vi bott med dom i stugan under sommaren. För att knyta an detta så jag lyssnat på del sommarpratare där Anders Hansen sticker ut och pratar om detta. Idag har jag oxå lyssnat klart på den digitala drogen vilket var ytterligare en ögonöppnare som jag ska ta med mig in i den närmaste tiden då jag ska gå hem pappaledigt med mina 2 pojkar i ett halvår framöver. Det största, svåraste och viktigaste halvåret i mitt liv?
Vad mer ska jag säga om päronen då, nja allt bottnar i mitt engagemang i sd. Det är jag fullt övertygad om och efter ett samtal med mamma är nog ännu mer säker på detta. Mamma tror på allvar att man inte kan ha utländska vänner när man sd, att man inte ens kan känna en homosexuell om man är sd. Alltså det finns mycket skit som skrivs, men att man sväljer allt med hull och hår ist för att fråga sin egna son om dessa åsikter är nog det lägsta jag varit med om i mitt liv. De sitter där på sina sossestolar på kalas när vi inte är med och berättar vad jag tycker och vilka åsikter jag har. Det blir bara mer tragiskt ju mer jag tänker på det.
Så nu skiter vi i dom, ge mig arvet så är färdig liksom. Lite så känns det ibland och många vänner som jag öppnat upp mig i denna fråga tycker att jag ska bryta med dom. De är inte värda min tid helt enkelt! De har nog rätt, men samtidigt känns det svårt att ta ytterligare ett sådant steg just nu.
Denna våren har varit tuff, många projekt igång hemma som solceller, kakelugnsrenovering, uppköp om tomter och ett för stort trädgårdsprojekt, I tillägg med att barnen tar mer tid, P orkar mindre pga av sin sjukdom och jag som är iväg på en del möten. Även om jag tycker det går bra så skulle jag både vilja lägga mer och mindre tid på politiken. Ta bort något för att koncentrera sig på de andra delarna. Får se hur utvecklingen går detta halvår då jag kommer vara hemma å P jobba.
Men jag har varit trött, så oerhört trött. Men mest har jag saknat en känsla av att något är roligt. Att skratta länge och varje dag. Den känslan fanns inte där och den är inte helt där än nu heller, men ett rejält uppsving har det gjorts. Mycket tack vare fler samtal här hemma, men även bra böcker och sommarpratare som lite säger att jag har rätt i min övertygelse och min familj kan dra dit någon ruttnar.
För sist så är det inte skriken, de missade sovtimmarna, de obefintliga mysiga samtalen eller myskvällarna som skaver mest, det är familjen. Det är ju inte bara mamma utan stort sett alla familjemedlemmar som är emot mig. Ibland önskar jag bara att de själv drabbas av något så de vågar se sanningen, men de är för stolta för det i sitt inmålade hörn. Det kan låta oerhört grymt och elakt, men i jämförelse med deras tysta tortyr så är det mer karma.
Annars då? Jo, stadigt långsam uppåtkurva. Dock inte konstigt då jag nästintill slog i botten i våras, men det känns hoppfullt. Jag har andra mål med livet nu än för ett år sen. Jag ska skriva ner dom rejält när jag läst igenom den dig drogen igen då den var fantastiskt bra skriven. Hade en operation i våras som knaprat lite på livsödet också som kan ha påverkat mig som kanske inte vill erkänna förrän nu.
Det jag vill åt främst att hitta glädjen, att se varför man gör visa saker ist för att se det som nödvändigt ont. Jag har valt detta livet, detta huset, denna familjen. Då ska den få det bästa av mig och det mesta av mig!
Väl dax att städa, fixa disken osv. Men detta var skönt! Får iaf ta och skriva en gång i månaden nu framöver!
Gutår (M kunde sjunga så lunka vi så småningom häromdagen vackert som få)!
This entry was posted on måndag, augusti 5th, 2019 at 08:05 and is filed under Okategoriserat. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.