Psykolog
Ja, hur börjar man det här igen då…jag har ”träffat” en psykolog för första gången sen mönstringen. Det var oerhört upplyftande att få prata med någon som kan se på din problem utifrån och försöka ge lite guidning. Efter de 30 min via en video APP kände jag mig iaf hoppfull. Det kändes bra och att jag har iaf en slags utväg till en smidigare vardag. Kortfattat kan man säga att jag ska acceptera mina känslor, blir jag arg så jaja det blev så denna gången, nästa gång ska det bli bättre. Ist för att känna ångest att jag blev arg ex. Och det har än så länge gjort en rejäl skillnad, det känner jag själv.
Och det andra är att jag faktiskt ska börja säga nej, då jag anser att jag är lite av en Ja-sägare till mycket. Och mitt liv behöver fyllas av annat än massa åtaganden.
En av de punkterna som jag känner att jag måste snart ta ett beslut är Hemvärnet, vill jag verkligen det? Tycker jag det är kul? Ser jag fram emot övningarna?
Men jag behöver få skriva av en annan dag först.. Stugdag i espevik.
P jobbar, Mi är lite snuvig men får efter att förklarat situationen på vår sida att deras kusiner kan hjälpa till med passning. Vägen dit och så går bra, börjar jobba i ett rasande tempo då jag är där för att arbeta – inte för att tjöta skit. Farmor tar hand om dom till en början, men tar inte lång tid innan de är helt själva och hittar godis i en ryggsäck. Blir både arg och besviken, men kämpar vidare. Timmarna går och jag ber någon sätta fart med maten, det blir inte riktigt av så jag själv börjar. Känner mer och mer att det bubblar och att jag är uppriktigt utmålad som ett jävla får i den här hagen. Nästan ingen samtalar med mig på ett normalt läge.
Efter grillningen blir det ändå lite spontan fotboll och avslutas på ett ok sätt, även om jag förmodligen inte utbyter mer än ett dussin meningar med mina päron. Men väl hemma på kvällen när P ska läsa för barnen berättar Mo att han tyckte det var tråkigt idag då ingen lekte med honom.
Först tänker jag inte så mycket på det, men ju mer jag tänker på det desto mer inser jag vad en 5-åring faktiskt säger. En förälder har lovat mig att barnen ska ta hand om/leka med mina, men struntar i det. Samma familjs pappa har nu blockat mig på Fb. Slump? Jag kräks när jag tänker på detta och vill så gärna bara bryta.
Just nu är jag inte psykisk stabil för att göra det, men det känns oundvikligt. Inte minst de 2 dagarna efteråt då jag mådde förjävligt. Detta var sista gången i år som jag träffar dom har jag lovat mig själv! Jag måste se till att jag själv orkar med det här innan jag ger mig in där igen!
Jaja, in å plugga makro med mig nu och förberedda ölprovning! 
Gutår!
This entry was posted on torsdag, oktober 8th, 2020 at 08:23 and is filed under Okategoriserat. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.