3 månander

….sen jag skrev sist.

Nästan larvigt långt, speciellt vad som hänt.

Först så fick jag ett mail av min chef S som berättade att min kollega Trs sagt upp sig och det blir lite struligt med tiden mellan hon slutar och jag kommer tillbaka.  Så efter lite tänkande och prat med fsk så fick vi till det att jag skulle skola in samt jobba så mycket det gick ifrån mitten av februari.  Detta flöt på rätt väl ändå, inskolning gick overkligt bra för Mow och OK för Mik så det var skönt att allt flöt med. Jobbade mycket dock så det gjorde att jag å P knappt såg varann.  Sen började de heltid och Mik känns inte allt bekväm, en hel del vabb.  Men detta är inget i jämförelse vad som låg i kölvattnet.

My corona….herrejävlar.  Jag hade ett uttryck rätt tidigt ”det blir en tidsepok, före och efter Corona”.

Nu känns det som jag mer och mer har rätt. jag tror när jag läser detta så minns man tillbaka på främst debatten. Facebookgruppen anders tegnell fan club är fantatisk.  Själv blev jag snabbt rädd, riktigt rädd att detta skulle(kanske inte drabba mig själv) ge mig personligen svåra val.  Efter det har det bara snurrat på.  Skutt&lek ställs in., alla möten ställs in, matcher ställs in. You name it!

Sedan blir man permitterad från jobbet efter knappt 6 veckor med heltidsjobb. Jag behövde verkligen en längre arbetstid innan jag själv skulle ”njuta” av att gå hemma igen. Men så är det nu och jag får lägga band och fundera hur jag beter mig. Jag har ett för högt temprament som kan vara jobbigt ibland.  Världen kommer att bli annorlunda, så säker är jag iaf!

Hinner inte skriva mer nu, men jag slåss än en gång mot väderkvarnar!??  Var är jag själv på väg?

Hoppas kunna läsa detta 2021 och fundera hur det gick till. Måste se till att skriva av mig oftare dock!

Nytt decenium

Puhhh, wow. Läste först igenom mitt sista inlägg och se vad som har hänt sen dess.

På min släktsida?!?   Absolut jack shit!   Igår var nog ytterligare en negativ ”milstolpe. Jag struntade att gå i min mamma födelsedagskalas. Redan när jag fick inbjudan så var jag glad då vi var upptagna den helgen, senare bytte hon med då kom P med idéen att hon åker själv med grabbarna så kanske ”dom fattar vad dom håller på med”.

Så fort hon åkt kom det par tårar, jag har aldrig trotsat min familj som i detta fallet. Och det kändes rejält, men samtidigt ett nödvändigt svar på allt. Jag har inte sett mina syskon sen oktober nu kanske? Men ärligt talat så mår jag ju bättre av att slippa dom just nu.  Men samtidigt har jag en plan som jag hoppas gör att jag blir mer säker och kommer vara den om orkar med dessa sammankomster.

Jag är inte helt säkert hur P kom i kontakt, men hon gick en utbildning på en filosofiförening i gbg. Det enda hon diskuterade där är just min relation med mina föräldrar, vilket hon stod upp för extremt starkt faktiskt så jag är mer än glad att hon tog upp detta dilemma. Av de som var där så fick hon direkt respons på detta och en del verktyg hur vi ska ta oss an när detta kommer igen. Sen lär hon sig meditera och att ”kunna hantera dryga männsikor” typ. Så jag har varit där på en temakväll och blev såld direkt. Så nu i februari är det min tur att gå denna kursen.

Tror det kan göra att båda jag växer som människa och inte minst politiker då det handlar mycket om att lyssna, ta till sig och ge tillbaka information till människan så den känner sig sedd och hörd. Dessutom tror och hoppas jag att jag och P kan oxå gå stärkta ur det och vara mer säkra på varann, men även ha sådär redigt djupa samtal om ting så man växer ett par snäpp till i sin relation. Så nu tänker vi ge oss in i det här, om det nu går att sy ihop då det är i gbg osv.

På jobbet har nu Th sagt upp sig, förbannat tråkigt då det egentligen bara handlade om lönen vilket visar att F kanske inte är ställen att stanna på för många år till. Men som det känns nu så har jag det för bra där och allt flyter med politiken och jag har nära dit. Det är för många stora plus.

Men iaf har hon sagt upp sig och efter lite snack så känner jag (inte minst efter en julledighet utan P då hon bara jobbar) så känner jag att det ska bli skönt att börja jobba igen. Egentligen en perfekt känsla att längta tillbaka, ha ett datum och ändå ha 4 veckor kvar där vi kan kräma ut det sista ur vår tid tillsammans hemma.

Det har varit oerhört tuffare än vad jag trodde, jag var kanske lite naiv och mindes tillbaka tiden med Mo, men jag ångrar inget utan fått extremt mycket stöd. Inte minst från Lena från Borås stad där vi haft 3 längre samtal. Det sista nu i januari sa hon att jag såg så harmonisk ut och att allt gick ju din väg nu i början av decenniet.

”Du är en jädra bra pappa, det vet du!”

Jag var färdigt med att vara hemma, jobbet gjorde så det fanns en lucka, löste sig med dagis osv.

Nu kommer det ta ett tag då man känner att det fantastiskt att bara gå till jobbet, jag hoppas det håller i sig. Men är lite rädd att jag inom max 2 års tid inte kommer jobba kvar då det tråkar ut mig och ser inga utmaningar. Försöker mentalt säga att utmaningarna får vara inom politiken och jobbet blir bara mer en fast inkomst. Får se om det går att ha det synsättet ett tag, då jag gillar det mesta med jobbet utan att man får en skälig lön. Men ett förbättrat CV är iaf här en mycket god poäng.

Nu ska P sova då hon varit iväg hela kvällen på teamträff så får ta och avsluta och kramas lite. Tror det behövs efter denna helgen. Lovar att inte ta för lång tid till nästa! Tjing!

Så det känns skönt att börja om nu lite, komm

Snart ett annat ”jobb”

Shit, vad jag behöver skriva av mig. Men lite som vanligt så gör man det lite för sällan och lite för sent för att minnas allt som hänt.  Sen undrar jag ibland om hjärnan mest minns negativa scener ur livet eller så har det bara hänt en del skit det senaste för när jag nu försöker tänka ut nåt så hamnar jag tillbaka på gräl nr 2356 i ordningen med mina föräldrar.

Dessutom samma gräl som varit den senaste tiden som handlar om att de verkligen inte är hjälpsamma/vill leka med barnen när vi ses. Nu än en gång i stugan där vi endast hann vara 3 dygn tillsammans men det var upplagt för kaos direkt.  De börjar som vanligt och bara berätta om sig själva och alla andra i familjen före att ens tänka på hur vi mår. Jag börjar mer och mer förstå att jag inte är en naturlig del av den här familjen.  Kanske mitt eget val då jag har varit den som rest runt, bott och arbetat i andra länder och väntat med att skaffa barn, medans alla andra varit mer hemmastadda.    Jag kan inte bestämma vem som gjort rätt val, men är sjukt nöjd med det jag åstadkommit i mitt liv hittintills. Men tillbaka till grälet då så jag får skriva av mig:

Som sagt så är dom än en gång mer intresserade i sina smartphones än att umgås med sina barnbarn (senare framstod det att det var så mycket jobb på vardera håll, vilket gör det ännu mer patetiskt att inte lägga undan det när man endast har 3 dagar semester tillsammans) och detta är något som jag kommenterat de senaste 2 åren när vi bott med dom i stugan under sommaren.  För att knyta an detta så jag lyssnat på del sommarpratare där Anders Hansen sticker ut och pratar om detta. Idag har jag oxå lyssnat klart på den digitala drogen vilket var ytterligare en ögonöppnare som jag ska ta med mig in i den närmaste tiden då jag ska gå hem pappaledigt med mina 2 pojkar i ett halvår framöver. Det största, svåraste och viktigaste halvåret i mitt liv?

Vad mer ska jag säga om päronen då, nja allt bottnar i mitt engagemang i sd. Det är jag fullt övertygad om och efter ett samtal med mamma är nog ännu mer säker på detta.  Mamma tror på allvar att man inte kan ha utländska vänner när man sd, att man inte ens kan känna en homosexuell om man är sd.  Alltså det finns mycket skit som skrivs, men att man sväljer allt med hull och hår ist för att fråga sin egna son om dessa åsikter är nog det lägsta jag varit med om i mitt liv. De sitter där på sina sossestolar på kalas när vi inte är med och berättar vad jag tycker och vilka åsikter jag har. Det blir bara mer tragiskt ju mer jag tänker på det.

Så nu skiter vi i dom, ge mig arvet så är färdig liksom. Lite så känns det ibland och många vänner som jag öppnat upp mig i denna fråga tycker att jag ska bryta med dom. De är inte värda min tid helt enkelt!  De har nog rätt, men samtidigt känns det svårt att ta ytterligare ett sådant steg just nu.

Denna våren har varit tuff, många projekt igång hemma som solceller, kakelugnsrenovering, uppköp om tomter och ett för stort trädgårdsprojekt, I tillägg med att barnen tar mer tid, P orkar mindre pga av sin sjukdom och jag som är iväg på en del möten. Även om jag tycker det går bra så skulle jag både vilja lägga mer och mindre tid på politiken. Ta bort något för att koncentrera sig på de andra delarna. Får se hur utvecklingen går detta halvår då jag kommer vara hemma å P jobba.

Men jag har varit trött, så oerhört trött. Men mest har jag saknat en känsla av att något är roligt.  Att skratta länge och varje dag. Den känslan fanns inte där och den är inte helt där än nu heller, men ett rejält uppsving har det gjorts. Mycket tack vare fler samtal här hemma, men även bra böcker och sommarpratare som lite säger att jag har rätt i min övertygelse och min familj kan dra dit någon ruttnar.

För sist så är det inte skriken, de missade sovtimmarna, de obefintliga mysiga samtalen eller myskvällarna som skaver mest, det är familjen. Det är ju inte bara mamma utan stort sett alla familjemedlemmar som är emot mig. Ibland önskar jag bara att de själv drabbas av något så de vågar se sanningen, men de är för stolta för det i sitt inmålade hörn. Det kan låta oerhört grymt och elakt, men i jämförelse med deras tysta tortyr så är det mer karma.

 

Annars då? Jo, stadigt långsam uppåtkurva. Dock inte konstigt då jag nästintill slog i botten i våras, men det känns hoppfullt. Jag har andra mål med livet nu än för ett år sen. Jag ska skriva ner dom rejält när jag läst igenom den dig drogen igen då den var fantastiskt bra skriven.  Hade en operation i våras som knaprat lite på livsödet också som kan ha påverkat mig som kanske inte vill erkänna förrän nu.

Det jag vill åt främst att hitta glädjen, att se varför man gör visa saker ist för att se det som nödvändigt ont. Jag har valt detta livet, detta huset, denna familjen. Då ska den få det bästa av mig och det mesta av mig!

Väl dax att städa, fixa disken osv. Men detta var skönt!  Får iaf ta och skriva en gång i månaden nu framöver!

Gutår (M kunde sjunga så lunka vi så småningom häromdagen vackert som få)!

Bolagsstämmor

Ja, det tar ett tag mellan varven kan man säga. Jag skulle verkligen vilja nästintill få in en rutin att skriva av mig här.

Just nu är det fredagkväll efter 2 intensiva veckor. Hemma själv med båda grabbarna då damen är på spa å dricker champagne som jag så fint åkte och köpte idag efter mitt besök gbg för min första egenbestämda operation. :-)   Annars har det varit många kvällar iväg nu på förmöte, KF, GRN och diverse utbildningar för oss nya.   Det är enormt givande och man känner att man åtminstone lär sig nya ting och träffar nya ansikten. Men frågan är om man nånsin kommer göra nån enskild skillnad?

Kommer man få genomslag av en motion eller rent av en tanke som väckts blir till verklighet?  Det är nog än så länge allt för stora frågor utan just nu är jag oerhört ödmjuk inför uppgiften att vara förtroendevald. Jag har en oerhört förstående sambo och chef som låter detta fortgå utan några som helst problem utöver mig själv som redan börjar känna av tempot samt att ”ska jag nånsin få göra ditt eller datt”.

Men så kommer det tillfällen som en AW på jobbet där jag träffar min naprapat och erkänner vad jag håller på och han öppnar upp sig som en bok och berättar allt möjligt. Bjuder på öl, byter privata nr och kommer ses mer framöver mest för givande samtal. Sådan värmer och inser att jag är något stort på gång.  Jag kommer inte vara någon lagernisse resten av livet.

Pojkarna frodas iaf och samtidigt läser jag 2 forskningsböcker om uppfostran och går på en Abc kurs för föräldrar som är mycket nyttig.

Tänker nu dricka en OP ready to drink till, käka lite chips å spela Hitman tills någon pojk vaknar. Gutår!

2019 då

Wow, sitter här en regnig januarikväll med en peroni jämte mig.  Vilken tid jag har att skriva ikapp mig på. Jag tar min dag först!   Börjat jobba efter 10 intensiva dagar hemma då jag tänker tillbaka på julafton som är enda stort hyckleri av rang.   I ena ändan har de snackat skit om mig och mitt parti, snackat fördelningspolitik och allmänt jämrat sig. Och till jul skulle vi minska med julklappar och ditt och datt….men va tror vi hände då?

Samma visa som alltid, tidsoptimister, ingen som tänker att vi har småbarn som vi inte vill proppa fulla med socker så det kan vara uppe längre, mängder med julklappar och julmat 19.30 på kvällen….för en snart 4 åring. Sod Off!  Sedan deras falska jävla leende när de får något som de förmodligen har tjatat så mycket om att det bara kräks över dom. Värst är M&P, att de inte skäms!

Ok, sen hemma några sköna dagar men med udda väder, gick nästan 2 veckor då det varann dag var nån/några minus och nästa nån/några plus.  Jobbade 2 lugna härliga mellandagar, men när jag kom hem på fredagen innan nyår så lekte jag med Mo. Då jag skulle stå på händer slår jag först i bakfoten, när jag då skriker till är jag redan uppe, men släpper då vänsterarmen så jag faller ner pladask på vänster axel/skuldra. Familjen skrattar, Mo hoppar på mig men ju mer jag ligger kvar ju mer ont får jag.  Gråten en stund senare fick bli väl, men vi slapp akuten. Det fick bli Heat och voltaren ist.

Men till den senaste tidens höjdpunkt så såg vi tillsammans en video igår av Micke G:son angående att skrika på sina barm. Den videon satt tyvärr väldigt rätt för stunden då Mo testar gränserna om och omigen. Men efter denna filmen som var 9 minuter lång var allt så självklart. Jag fick svar på en fråga jag inte riktigt har ställt till mig själv.   Så idag när jag kom hem efter en resa för vi fyndat en ny barnstol var det en fröjd att komma hem. Det kändes i luften, kvällsmaten var trevlig och medans P & M2 gick och la sig så fixade jag och Mo vår trappa och sedan testade nya lampor och avslutade med att bygga lite lego. En fröjd, nu ska bara tanken påminnas!

Ja, tiden innan får jag ta en annan gång då min peroni är slut.

å regnet bara öser ner

Sista september, regnet har öst ner hela dagen och Mo är nog i något slags esse i sin 3-års trots där ordet aldrig förekommer mer och mer.

Igår var det dop för Mik, oerhört bra, grym präst, fikat löpte på och kramarna från familjen kändes helt ok efter omständigheterna(kanske Hi då men ändå).  Men natten till lördag var det stökigt med Mo och själv hostade och snorade igenom någon timma i natten.  Ordentligt sliten efter en vecka där jag är för frisk att stanna hemma, men känns att det tär på en att gå till jobbet.

Men främst tär det på alla tanker som osökt åker in i politiken…har jag gjort rätt eller är jag helt ute å cyklar?  Jag blir övertygad om varandras sidor hela tiden, det är nog det värsta just nu. Inte minst då folk runt omkring ifrågasätter P, speciellt dennes mor. Förbannad, men samtidigt ledsen hur lågt man kan sjunka för att ”sätta stämpel” på någon. Vad är det dom vill?

Samtidigt så är det mycket nu, klyschan från carl-lennart, men det tär på mig. Det känner jag!  Jag hoppas jag kommer till ett tillfälle då man ser en ljusning, men tror att det behövs något rejält att se fram emot. Docm har jag insett att spendera pengar på mig själv är nästan helt verkningslöst. Jag har massor med pengar som jag egentligen an köpa mig precis vad jag vill ha, men samtidigt får jag lika mycket ångest då jag hellre kunde lagt de pengarna på huset eller något liknande.  Förhoppningsvis kommer vi in på minimalismen igen så vi kan börja båda skänka bort saker och köpa mindre.   Det har blivit bättre sen vi såg dokumentären, men jag tror man kan mer. Dock är detta är bra början och nu tänker vi iaf dess tu mer inför varje köp.

Luddigt inlägg, gjorde precis en Mensa-test och fick 122, kanske ska ta mig in i den klubben med då, iaf börja med kluriga gåtor. Det kändes både inspirerade och lite klurigt samtidigt!  Hoppas på en bra vecka med sektionsöte och en resa till tyskland får jag hoppas. Alternativt en konferans oxå, men jag känner redan här att det börjar luta åt ett nej.

Nära nu

Nu börjar det rejält närma sig. Mitt enskilt största beslut kommer snart förvandlas till realitet och en förmodan ändring i livet. Jag kommer ständigt bli ifrågasatt på alla framtida middagar, familjeträffar och jobb.  Är det värt det…10.000kr frågan, eller i dagens penningvärde typ 1,8miljoners frågan.

För varje dag som går så blir jag alltid övertygen att det är rätt, medans ett par timmar senare tro att det är helt fel. Jag försöker ta in båda sidor och inse att jag nu HAR tagit beslutet och får jobba utefter det.  Efter mitt 3:e år på SF i sölvesborg så är jag så sjukt övertygad att det är rätt, samtidigt som det kommer bli tuff.     Värdefulla samtal med M & Å som var med är fantastiska, samtidigt som jag får mig själv att jobba emot deras argument mest för att kunna ha det i min minnesbank då jag själv möter ett sådant motstånd.

Fler och fler berättar jag om mitt beslut, det känns oerhört bra efteråt, dock sjukt nervös innan. Vad kommer de säga, hur kommer de reagera?  Just nu har vi 80% extremt positiva, 10 % som tycker det är kul att jag engagerar mig och 10 % som misstycker mitt beslut.     De längsta och tyngsta samtalet har varit med min far som jag inser mer och mer är en kappvändare. Senast vi pratade utvisningar om invandrare som begår grova brott så tyckte han synd om dom och undra hur dom skulle mottas i sina egna länder.  Förra veckan tyckte han det var självklart att de ska utvisas…tid emellan samtalet…3-4 månader.

Men jag lär mig samtidigt deras synsätt på världen och samhället idag och det är sjukt nyttigt. Ännu en bank att lagra, dock måste jag lära mig ännu mer att tygla mitt humör och få ännu vassare avslutningar. I statistik äger jag då jag i nu 8-9 frågor har haft helt rätt i mina samtal med min far.  Senast var bensinpriset, befolkningsmängden i Sverige & antal vådltäkter i S.

Min sammanfattning av Sölvesborg är att det många människor jag personligen inte skulle umgås med fritiden, men en juvel fann jag i en algoritm professor från Härryda. Givande och roligt samtal med båda han och hans fru. Nu kom min äldre son och avbryter mig, då är det dax att lyda. Gutår!

2 barnsfar, toppnamn avgår & sommar

Det är en vis problematik när det går cirka 4 månader mellan varje inlägg. Det händer larvigt mycket och det är bara det senaste man har färskt i minnet.  Men jag försöker beta av det stora delarna så kommer jag nog skriva ett eget inlägg om vår förlossning.

Vår andra son föddes den 12:e maj, en välskapt liten gosse på 3500gr och 50 cm.  Samma vikt men slog storebror med 1 cm. Den upplevelsen var, den här andra gången, mycket mer behaglig och realistisk än vårt första.  Vattnet gick dagen innan vid 12, in på kontroll vid 16, hem igen. Värkarbete hemma från 19 till 23.30.  Åkte in vid midnatt och badade och körde på!  Fick en ovärderlig powernap vid halv 7 då svärmor/doula tog över en stund.  Häftigt kraftiga värkar som gjorde att M2 såg sitt ljus 10.47.  Vistelsen på BB gick lätt och vi åkte hem redan dagen efter.  Fick en natt hemma innan vår lila yrväder kom hem!

Djupare nu, efter de första dagarna tyckte jag det gick väldigt bra. M2 åt, sov och bajsade precis som dom ska. Inte minst så sov han väldigt bra. Men M är i sin djupaste 3-års utveckling vilket känns oerhört tungt ibland. Då sömnen ändå inte är så bra så blir jag tyvärr väldigt fort både arg och högljudd mot M. Jag både skäms och inte. Jag vet att det inte är bra, samtidigt är det som funkar för stunden. dock har jag märkt att han då ”ärver” mitt temperament och det är väl inget jag är stolt över. Men samtidigt har jag ärvt det av min far, men jag vill verkligen kunna lägga band på mig.

Till slut fick jag någon som liknas av en livskris/ångeststund då jag insåg att jag fan knappt kan göra något själv framöver- själviskt absolut men så är det jag ärligt känner.  Jag vill spela fotboll, gärna träna, syssla med politik och kunna läsa och följa med på diverse forum, jag vill kunna umgås med vänner och ta hand om mina åtaganden!  Som tur var jag har jag en förstående sambo så vi la oss en kväll och prata ut, eller jag fick berätta just detta.

Först för jag konkreta verktyg hur jag ska vara mot Mowitz och sen dess har det varit mycket lättare att tackla hans utbrott OCH hans utbrott har oxå blivit färre vilket är skönt att inse.   Sedan så bestämde vi att denna första tiden är ju inte för evigt så veckan efter fick jag både träna och gå på möten vilket kändes som väldigt skönt. Samma sak så skickar jag ut henne en stund på fm för att ta en promenad.  Dessutom är hon mycket starkare nu och det känns skönt att vi är på väg tillbaka på något slags normalläge(kommer aldrig bli normalt, jag vet – men vi har iaf hittat lite rutiner).

 

Till det andra stora är att P.Slva har gått ur partiet. Detta är synd och skam då han är den starke mannen och en av dem som jag såg upp till mest under den tid jag har varit där. Bra talare, sunda idéer. Det känns som ett rejält knytnävslag då jag än en gång, för snart 100:e gången, funderar om jag valt rätt. Är jag beredd på den skitstorm som kommer att komma??  Samtidigt så alla de människor jag kommer överens med är med på mitt tåg och förhoppningsvis blir vi största parti och då är det svårt att peka finger åt då majoriteten av svenska folket tycker vi har det bästa!

Men det är tufft! Jag har på min agenda att skriva ett garderobstal där jag berättar att jag ska kandidera samt ett valordspråk.  Dessa har jag inte haft en sekund över då jag helt enkelt känner mig osäker fortfarande. Tiden får utvisa om jag gjort rätt eller ej, MEN jag vågar iaf försöka!!

 

 

2018 – here we come

MY god…10 februari, ett par månader sen jag skrev sist. Känns som det hänt mer än någonsin i mitt liv.

Först det roligaste:  Dagen innan nyår var vi hos några vänner och åt och drack gott. Då man uppfattas lite som en dryckesnörd fick jag frågan om att smaka på svensk ekologisk premium vodka. Va fan, vodka dricker man inte rent anser jag men jag smakade och shit vad gott det var. Smekte som en öm kram i en solig vik på sommaren!  Så fort jag kom hem goggla jag upp allt jag kunde, jag mailade deras info och sa att jag var intresserad att bli delägare. Det tog ett par dagar innan jag fick svar, men då fick jag ist ett långt och ärligt svar. Köpte A-aktier för 10k och fortsatte mailkonversationen.  Fick sedan besök av en säljare som gav mig massor med smakprov som är meningen att jag ska ut till krogar och sälja denna eminenta dryck. Mer mail och tanken om att ses med grundaren och diskutera jobb som ledamot i bolaget.  Tyvärr gick den första dejten i stöpet då en känd artist ställde in sin konsert pga fibromylagi vilket var ett hårt slag.  Men nu är vi uppe och diskuterar en ny dejt.  Detta kan och jag hoppas blir jävligt stort. Jag sa att inom 2 år så jobbar jag heltid med detta, jag har haft rätt förr.

Det andra roliga men också kontroversiella är att jag är vald till plats nr 22 till höstens kommunalval.  Det är hedrande då de andra 19 framför mig jobbar med politik idag så jag är en av de främsta bland de med minst rutin. Sammanlagt är det 43 namn just nu. Det är förmodligen mitt största beslut i livet, det har funnits där i snart 2 år och har växt fram som en självklarhet till slut, men fortfarande så tvivlar vissa procent av min kropp. Alla dessa människor som kommer ändra åsikt om mig, vända mig ryggen osv.  Som tur har jag hittat en härlig filosof vid namn Aron Flam att lyssna på som hjälper mig oerhört med dessa tankar.  Va fan, är de så jävla upptagna om min politiska åsikt och inte mig som person så kan det ligga gärna va.   Det som mest oroar är nog jobbet och vissa delar av familjen, men med mer information så kommer jag gång på gång prata omkull de när de kommer med sina förutfattade AB meningar.

Det sista är väl jobbet som det blivit en rejäl gryta i nu.  En av de värsta har äntligen tagit sitt vett tillfånga och sjukskrivit sig en längre period. Det känns bra då jag nu har en person på den platsen som både är mer kunnig och enklare att jobba ihop med. Samtidigt som en situvation inne i kapstaden fick vi ut blanketter om hur vi trivs mm.  Den uppföljningen har inte kommit tillbaka än, men det kommer bli oerhört intressant.

Sedan har vi börjat bekanta oss med minimalsim som är ett härligt begrepp. Vi har redan slängt dussintal kläder, uppmot 25 böcker och rensar ut leksaker som M inte leker med. Jag fick känslan först vid jul då jag kräktes på alla dessa julklappar ist för 1-3 väldigt fina så fick han 10-12 medelmåttiga som mest är skräp.  Så nu till 3 -års dagen önskar vi oss egentligen oss pengar av alla för att köpa en ny cykel åt honom.

Annars är M helt fantastiskt, pratar mer, fantiserar mer. Han har börjat accepetera bebisen mer och tycker det ska bli kul. Otroligt roligt med snö nu då vi åker mycket snowracer. Helt enkelt mycket som är på gång, men samtidigt en skön känsla.  Vi inför ett slags mobilförbud när vi är hemma och vi har köpt en perfekt planera veckan kalender!   Nu popcorn och chagginton.  Gutår!

Provanställning klar

Snart jobbat 6 månader på mitt nya jobb. Absolut mest vin under den tiden med ett par få glas vatten då och då. Haft svårt att vara som en gås som min kära sambo säger, att kunna släppa saker som har hänt. Det gäller hela tiden att vara alert då minsta lilla sekund av aktsamhet gör att man missar att skicka en grej.

Men som sagt i det stora hela trivs jag. Jag får bestämma oerhört mycket mer än vad jag tänkt från början. Jag kommer med stora idéer där vi både sparar pengar och jag kommer med nytt färskt blod som gör att det går framåt.

Dock fick detta en rejäl törn idag då jag skulle förhandla om en övergång och i min förvåning fick samma lön som jag redan haft, tom lägre kändes det som! Jag har enormt ansvar och visar framfötterna hela tiden. Detta får jag inget för och dom hänvisar till lönerevision i april? Ska jag gå ett halvår till med denna skitlönen, för detta stora jobbet?   Jag vet inte vad jag ska göra för jag vågar inte chansa att säga nej, men detta känns oerhört tafatt!

Sitter för första gången och går igenom jobb på arbetsförmedlingen, känns tungt! Det här var inte vad jag behövde just nu!

Men skam till den som ger sig, men denna fighten kommer jag nog ta. Ska ringa Metall imorn och se vad de säger!

    Blogg levererad av Bloggproffs